Dovrefjäll, för att inte all verlden skall förgås,” sade Gåsen. Hvem sade dig det, Gasse Vasse?” sade räfven. ”Ande Vande.” — ”Hvem sade dig det, Ande Vande?” — ”Hane Pane.” — ”Hvem sade dig det, Hane Pane?” ”Höne Pöne.” ”Hvaraf vet du det, Höne Pöne?” ”Jag satt i eken och drömde det i natt, att om vi inte komma till Dovrefjäll, så skall all verlden förgås,” sade Hönan. ”Åh, prat,” sade räfven, ”all verlden förgås inte, om I inte kommen dit. Nej, kom och följ med mig hem i kulan min; det är mycket bättre, för der är det både godt och varmt.” Ja, de följde med Räfven hem i kulan hans, och då de voro komne dit, lade Räfven duktigt på elden, så de blefvo sömnige allesammans. Anden och Gåsen satte sig i en vrå, men Hanen och Hönan flögo upp på en pinne. Då Gåsen och Anden väl voro somnade, tog Räfven och lade Gåsen på glöden och stekte den. Hönan kände, det luktade svedt; den hoppade upp på en högre pinne och sade hälft i sömnen: ”Fy, här stinker så, här stinker så!” — ”Åh, prat,” sade Räfven, ”röken slår bara ned igenom skorstenen, sätt dig att sofva och håll mun!” Så somnade hönan igen. Eäfven hade knapt fått gåsen i sig, förrän den gjorde detsamma med Anden, tog den och lade den på glöden och stekte den och till att spisa. Så vaknade hönan igen och hoppade upp på en högre pinne. ”Fy, här stinker så, här stinker så!” sade den, och då fick den ögonen upp och fick se, att Räfven hade spisat dem begge två, både gåsen och anden; så flög hon upp på den högsta pinnen och satte sig der och tittade upp genom skorstenen. ”Nej, nej, se alla de vackra gäss, som flyga der!” sade hon till räfven. Mickel ut och skulle hemta sig en fet stek till. Så väckte hönan hanen och sade, huruledes det har gått med Gasse Vasse och Ande Vande. Så flögo Hane Pane och Höne Pöne ut igenom skorstenen, och om de icke hade kommit till Dovrefjäll, hade det visst varit förbi med all verlden.
