162
36.
Mästertjufven.
Det var en gång en torpare, som hade tre söner.
Han hade icke något arf att gifva dem och icke något
att sätta dem till, och icke visste han, hvad han skulle
göra af dem heller; men så sade han, att de finge lof att
taga sig till det de ville och hade bäst lust till, och resa
dit de sjelfva ville; han skulle gerna följa dem pa vägen,
och det gjorde han också. Han följde dem, tills de kommo
till ett ställe, der det var tre vägar; der togo de hvar
sin väg, och fadren tog då farväl af dem och reste hem
igen. Hvad det blef af de två äldste har jag aldrig
sport, men den yngste han gick både långt och länge.
Så hände en natt, då han gick öfver en stor skog, att det kom ett sådant fult väder öfver honom; det blåste så han nästan inte kunde hålla ögonen öppna, och förrän han visste ordet af, var han kommen rakt pa villspår och kunde hvarken finna väg eller stig; men huru han gick, så fick han till sist se, att det lyste långt borta i skogen. Dit tyckte han, han måste försöka att komma, och sent omsider så kom han dit också. Det var en stor byggning, och det brann så friskt på spisen derinne, att han kunde finna, de inte hade lagt sig ännu. Så gick han in och derinne gick en gammal käring och stökade.
”God afton!” sade gossen. ”God afton!” sade käringen. ”Hutetu, det är sådant fult väder ute i natt,” sade gossen. ”Det är så,” sade käringen. ”Kan jag få ligga här och få hus i natt?” sporde gossen. ”Det är nog inte godt för dig att ligga här,” sade käringen, ”för kommer folket hem och träffar dig, så slå de ihjäl både dig och mig.”
