intagna der och de hade sutit i den kammare, som rar närmast prinsens, och de hade hört att det hade varit ett fruntimmer inne, som hade gråtit och ropat på honom två nätter å rad, och det sade de till prinsen. Om qvällen då prinsessan kom med sofvesupen, låddes han som han drack, men slog den bakom sig, för han kunde nog finna, att det var en sömndryck. Då nu flickan kom in, var prinsen vaken, och så måste hon förtälja, huru hon var kommen dit. ”Ja, nu kom du riktigt till pass också,” sade prinsen, ”för i morgon skulle jag hålla bröllop; men jag vill inte ha henne med långa näsan, och du är den enda, som kan frälsa mig. Jag skall säga att jag vill se hvad bruden min duger till och bedja henne tvätta den skjortan med de tre talgfläckarne på; det går hon in på, för hon vet icke att det är du som har gjort det; men det måste vara en kristen menniska till det och inte dylikt trollpack, och så skall jag säga, att jag inte vill ha någon annan till brud än den, som kan göra det, och bedja dig derom.” Det var då stor fröjd och glädje på dem om natten. Men dagen efter, då bröllopet skulle stå, sade prinsen: ”Jag vill väl se hvad bruden min duger till först?” Ja, det kunde så vara det, sade styfmodren. ”Jag har en fin skjorta, som jag vill ha till brudgumsskjorta; men det är kommet tre talgfläckar på den, och dessa vill jag ha tvättade ur, och det har jag lofvat, att jag inte tager någon annan än den, som är god till att göra det, och kan hon det inte, så är hon inte värd att ega.” Ja, det var en ringa sak, mente de, och det gingo de in på, och hon med långa näsan till att tvätta det bästa hon kunde; men ju mera hon tvättade och gned, desto större blefvo fläckarne. ”Åh, du kan inte tvätta,” sade gamla trollkäringen, mor hennes, ”låt mig få den!” men hon hade icke förr tagit i skjortan, förrän den blef mycket värre ändå, och ju mera hon tvättade och gned, desto större och svartare blefvo fläckarne och desto fulare
