första natten, han var der, bad hon hofnarren, att han skulle skära öronen af den ena hästen hans och rispa käften ända upp till öronen på den andra. Då prinsen skulle ut och åka den andra dagen, stod prinsessan i förstugan och såg på. ”Nej, så har jag då aldrig sett maken heller,” sade hon; ”den hyassa nordansnön, som blåser här, har tagit öronen af den ena hästen din, och det har den andra stått och skrattat åt, så att käften har gått upp till öronen på den,” och dermed slog hon till att skratta, sprang in och lät lionom köra sin väg. Han reste hem, men han tänkte vid sig sjelf, att hon skulle nog ha det igen. Han satte på sig ett stort skägg af laf, tog så en skinnkjortel på och klädde ut sig som en annan tiggare? men hos en guldsmed köpte han sig en guldrock, och dermed gick han åstad och satte sig en morgon utanför fönstret hos kungadottren och till att sköta med guldrocken; för den var icke riktigt färdig, och det var ingen oppståndare på den heller. Då kungadottren kom till fönstret om morgonen, öppnade hon det, ropade på honom och sporde om han ville sälja guldrocken sin. ”Nej, till salu är den inte,” sade Håkan Borkenskägg, ”men det är det samma, får jag sofva utanför kammardörren din i natt, så skall du få den.” Ja, det tyckte kungadottren var godt köp; det kunde icke vara någon fara deri. Hon fick rocken, och om qvällen lade Håkan Borkenskägg sig utanför kammardörren hennes. Men då det led ut på natten, tog han på att frysa så. ”Hutetutetutetu, det är så kallt, att — släpp mig in,” sade han. ”Jag menar du är rent tokig,” sade prinsessan. ”Åh, hutetutetutetu, det är så kallt; åh, släpp mig bara in'” sade Håkan Borkenskägg. ”Tyst, tyst! var stilla!” sade prinsessan, ”får far höra, det är manfolk här, så blifver jag rent olycklig!” — ”Åh, hutetutetutetu, jag fryser mest ihjäl; låt mig bara komma in och få ligga på golfvet!” sade Håkan Borkenskägg. Ja, det var icke an-
