stugan borta i skogshagen, och han skulle då också in och se, hvem det var som bodde der, och då han kom in och fick se den vackra jungfrun, blef han ändå mera förälskad än länsmannen och till att fria på flygande minuten. Ja, Mästermön svarade honom liksom hon hade svarat länsmannen, att hade han bra mycket penningar, så — Penningar, mente skrifvaren, hade han inte så få af, och dem skulle han då straxt hem efter; och om qvällen kom han med en stor, tjock säck med penningar — jag menar det var en hel tunnsäck det — och satte vid bänken hos Mästermön. Så skulle det nu blifva så, att han skulle få henne, och så lade de sig; men så hade Mästermön glömt att stänga förstugudörren den qvällen, den måste hon upp och stänga, sade hon. ”Hvad nu, skall du göra det då!” sade skrifvaren, ”nej ligg du, det skall jag göra;” och han upp ur sängen, så lätt som en ärt på en näfver, och ut i förstugan. ”Säg mig till, när du har tag i dörrklinkan!” ropade Mästermön. ”Nu håller jag i dörren,” skrek skrifvaren ute i förstugan. ”Så Gud gifve, du må hålla i dörren och dörren i dig, och I må fara vägg mellan till det dagas!” sade Mästermön. Och så kan det väl hända, att skrifvaren fick dansa den natten; slik vals hade han nog aldrig valsat förr, och inte var han väl mycket hågad efter att komma till att dansa den sedan heller; ibland var han före och ibland dörren, och det gick från den ena vrån till den andra, så att skrifvaren nästan slog ihjäl sig. Först tog han till att svära och sedan till att gråta och bedja; men dörren brydde sig inte om någonting, den höll på med sitt den, ända tills det började att dagas. Då dörren släppte taget, satte skrifvaren åstad, som han skulle haft betalning för det; han glömde både penningsäcken och frieriet och var glad att inte stugdörren kom dansande efter honom. Alla, som han mötte, så tittade och skrattade de efter skrifvaren,
