annat, som man skulle ha god tid för att tala om och räkna upp. Men han sade att han var så krasslig och hade så ondt i hufvudet af det stygga väder som hade varit, så att han icke visste reda på någonting. Hon måste ändteligen låta honom få vara i ro några dagar, tills han hade hemtat sig efter det svåra arbete han hade haft, så skulle hon få veta allt hvad hon ville och mera till. Dagen derpå började käringen åter att spörja och härja, men sjömannen hade ännu en sådan hufvudvärk efter ovädret, att han icke visste reda på något; men rätt som det var, så lät han dock falla ett ord om att han nog visste ett och annat om prinsessorna. Straxt for käringen i väg med det hon hade fått veta till alla sqvallerkäringar som funnos deromkring, och nu kom den ena sättande efter den andra och sporde efter nyheter om prinsessorna, om han hade sett dem, om de skulle komma snart, om de voro på väg och mera sådant. Han klagade ännu öfver att han hade ondt i hufvudet efter ovädret, så att han icke kunde minnas allt; men så mycket sade han, att derest de icke hade förgåtts i det hårda vädret som hade varit, så skulle de komma om en fjorton dagar eller kanske förr; men han kunde icke säga för visst om de voro i lifvet ännu; ty han hade visserligen sett dem, men de kunde nog ha gått till botten sedan. En af käringarna lopp genast till kungsgården med detta och sade att det var en sjöman i kojan hos den och den käringen, som hade sett prinsessorna, och de skulle komma om fjorton dagars tid eller kanske åtta. Då kungen förnam detta, skickade han bud till sjömannen att han skulle komma och berätta honom det sjelf. — ”Jag ser icke så ut,” sade matrosen, ”ty jag har icke sådana kläder att jag kan visa mig för honom.” Men kungens sändebud sade att han skulle ändteligen komma; kungen ville och måste tala med honom, antingen han var si eller så, ty det var ännu
