gaf konungadottern det — då kunde hon genast tala igen så bra som någon.
Nu skulle då Trogen ha prinsessan, och det lagades till bröllop, som skulle hållas så präktigt, att det både kunde höras och spörjas öfver hela riket. Men då de som bäst höllo på att dansa på bröllopet, kom en fattig stackare och bad om en matbit, och han var så trasig och ruskig att se på, att alla korsade sig; men Trogen kände honom straxt och såg att det var Otrogen, bror hans. ”Känner du igen mig?” sade Trogen. ”Åh, hvar skulle jag ha sett en så stor herre, jag då?” sade Otrogen. ”Sett mig har du likaväl,” sade Trogen; ”det var mig du stack ut ögonen på i dag för jemnt ett år sedan. Otrogen heter du och otrogen är du, det sade jag då, och det säger jag nu också; men du är i alla fall bror min, och derför skall du få litet mat, sedan kan du gå till det lindträd, hvaruti jag satt i fjol. — Får du då höra något, som kan göra din lycka, så är det bra för dig.” Ja, Otrogen lät icke säga sig det två gånger; har han. Trogen, haft en sådan nytta af att sitta i linden, att han är blefven kung öfver halfva England sedan i fjol, så kan väl jag ock göra det, tänkte han; han begaf sig derföre på väg, och framkommen till trädet kröp han upp deri. Han hade icke suttit der länge, förrän alla djuren kommo för att börja äta och dricka samt hålla midsommarvaka nere under trädet igen. Då de hade spisat ifrån sig, ville räfven att de skulle börja på och berätta historier, och då kan en väl förstå, att Otrogen började lyssna, så att öronen voro färdiga att falla af honom. Men björnen var ond, han, och sade brummande: ”Någon har sladdrat om det vi förtäljde i fjol, och derföre vilja vi nu tiga med det vi veta;” dermed bjödo djuren hvarandra godnatt, och Otrogen var lika klok. Det var derföre att han hette Otrogen och var otrogen, det.
