uppe på bergåsen, jag?” sade Esben Askepilt. ”Du är då alltid så qvick med dina funderingar du,” sade Per och Pål igen; ”har du då aldrig hört foglarne hacka och picka på träden förr?” — ”Jo, men det skall roa mig att se hvad det är likväl,” sade Esben, och fastän de skrattade och gjorde narr af honom, så brydde han sig icke derom; han begaf sig upp mot bergkammen, och då han kom dit upp, såg han det var en spade, som stod och hackade och gräfde. ”God dag!” sade Esben Askepilt, ”står du här och hackar och gräfver så allena?” — ”Ja, jag gör det,” sade spaden, ”och nu har jag stått här och hackat och gräft lång tid i väntan på dig,” sade han, ”Ja, ja, här är jag,” sade Esben igen, han tog spaden och slog af skaftet samt gömde den i renseln sin, och gick så tillbaka till sina bröder. ”Det var väl någonting riktigt rart du fick se deruppe vid bergåsen,” sade Per och Pål. ”Åh, det var ingenting att tala om, det var bara en spade vi hörde,” sade Esben. Så gingo de ett godt stycke tillsammans igen, tills de kommo till en bäck; törstiga voro de nu alla tre efter den långa vandringen, och så lade de sig ned vid bäcken för att dricka. ”Jag undrar riktigt, hvar detta vatten kommer ifrån?” sade Esben Askepilt. ”Jag undrar om du är riktig i skallen, jag,” sade Per och Pål. ”Är du icke redan galen, så undrar du dig bestämdt galen med det aldra första. Hvar bäcken kommer ifrån? Har du aldrig sett vattnet rinna upp från en åder i jorden då?” — ”Jo, men jag har lust till att se, hvar det kommer ifrån ändå, jag,” sade Esben; han gick uppför bäcken, och fastän bröderna ropade på honom och hånskrattade, så hjelpte det icke: han gick sin väg. Då han kom långt uppåt, blef bäcken mindre och mindre och då han gått ännu ett stycke fram, fick han se en stor valnöt, ur hvilken vattnet sipprade ut. ”God dag!” sade Esben; ”ligger du här och sipprar och rinner så ensam?” — ”Ja
