”Men hvad i all verlden har det gått åt dig då?” sade hans hustru. ”Här har jag sutit den ena timman efter den andra och väntat och har icke så mycket som ett par pinnar att lägga under julgrötsgrytan.” — ” Åh jag kunde icke förr komma, jag hade något angeläget att uträtta, och lång väg hade jag också. Men nu skall du få se,” sade mannen i det han satte qvarnen på bordet och bad den först mala ljus, sedan bröd, mat, öl och allt som kunde vara bra till julqvällskost, och allt efter som han befallde, så malde qvarnen. Gumman korsade sig den ena gången efter den andra och önskade veta, hvar mannen hade fått qvarnen ifrån, men det ville han icke fram med; ”det gör detsamma, hvar jag fått den, du ser att qvarnen är bra och att qvarnvattnet icke tryter,” sade mannen. Så malde han mat och dryck och allehanda godt till julen; tredjedagen bjöd han till sig sina vänner på ett gästabud. Då den rike brodren såg allt det, som fanns i gästabudsgården, blef han både harmsen och förargad, för han kunde icke unna bror sin det minsta. ”Om julqvällen var han så nödställd, att han kom till mig och bad om litet i Guds namn, och nu gör han ett kalas, som han skulle vara både grefve och kung,” sade han till de andre. — ”Men hvar i heta helvete har du fått all rikedomen din ifrån, du?” sade han till brodern. ”Bakom dörren,” sade han, som egde qvarnen, han brydde sig icke om att göra honom någon räkenskap för det, han; men sent på qvällen, då han fått litet i hufvudet, kunde han icke hålla sig, utan började berätta om qvarnen. ”Der ser du den, som skaffat mig hela rikedomen,” sade han, och så lät han qvarnen mala både det ena och det andra. Då brodern såg det, ville han ändtligen ha qvarnen; sent omsider skulle han väl också få den, men tre hundra daler måste han betala och dertill låta brodren behålla den till höbergningen; för har jag haft den så länge, tänkte denne, så kan jag väl mala mat för flera år. Under den ti-
