glasberget, satte han af med en sådan fart, att ingen kunde se hvart han tog vägen.
Om qvällen, då alla skulle inför konungen och prinsessan, för att den som hade guldäpplet kunde få visa det, trädde den ene efter den andre fram, men ingen hade något guldäpple. Likasom förra dagen kommo de två bröderna hem om qvällen och berättade huru allt hade gått till, att alla hade ridit, men att ingen kunnat komma upp; ”sent omsider kom det en i silfverrustning, silfverbetsel och silfversadel hade han också,” sade de, ”och han kunde rida,” mente de; ”han red väl upp ungefär två tredjedelar, men så vände han om igen. Det var en präktig gosse det, och till honom kastade prinsessan det andra guldäpplet,” sade bröderna. ”Åh, honom skulle jag ock velat se,” sade Askepilten. ”Åhja, han var väl så blank som askan du sitter och gräfver i, din fuling,” sade bröderna.
Den tredje dagen gick det alldeles som de föregående. Askepilten ville vara med och se på ridningen, men bröderna ville icke ha honom med sig i sällskap; då de kommo fram till berget, var det ingen som ens kunde komma en aln uppför. Alla väntade nu på honom i silfverrustningen, men han hvarken hördes eller syntes till; slutligen kom en på en häst, den vackraste någon hade sett; han hade guldrustning, guldsadel och guldbetsel, så blänkande att det lyste och skimrade lång väg. De andra riddarne och prinsarne kommo sig icke en gång för att ropa och säga till honom, att det icke tjenade till att försöka, så häpna blefvo de af all den glans som omgaf honom. Han red fram mot glasberget och uppför detsamma med blixtens hastighet. Med detsamma han nått höjden, tog han det tredje äpplet ur prinsessans sköte, derpå vände han om hästen och red igen, men de visste icke ordet af, förrän han också var försvunnen ur deras åsyn.
Då de två bröderna kommo hem om aftonen, hade de
