”Förvandla dig till en guldring och sätt dig på mitt finger,” sade prinsessan.
”Nej, det går icke an,” sade Hans; ”för då gör Bonde Väderskägg kungen sjuk, och så är det ingen, som kan göra honom frisk igen, förrän Bonde Väderskägg kommer och botar honom, och i betalning fordrar han guldringen.”
”Jag skall säga den är efter min moder, och att jag alldeles icke vill mista den,” sade prinsessan.
Ja, dermed gjorde Hans sig till en guldring och satte sig på prinsessans finger, så att Bonde Väderskägg icke kunde få fatt på honom. Men ack, det gick som gossen hade sagt: kungen blef sjuk, och det var ingen doktor, som kunde bota honom, förrän Bonde Väderskägg kom, men derför ville han ha ringen på prinsessans finger. Då sände konungen bud till prinsessan efter ringen. Men hon ville icke mista den, sade hon, för hon hade den efter sin moder. Då kungen hörde det, blef han vred och sade, att han skulle ha ringen, hvem hon än hade den efter.
”Ja, det hjelper ändå icke det, att du blir vred,” sade prinsessan; ”jag får den icke af mig; vill du ha ringen, får du taga fingret också.”
”Jag skall hjelpa till, så går nog ringen af,” sade Bonde Väderskägg.
”Nej tack, jag skall nog försöka sjelf,” sade prinsessan, och gick bort till spiseln och hade aska på. I detsamma föll ringen af och försvann i askan. Bonde Väderskägg gjorde sig till en tupp, som krafsade och sparkade efter ringen i spiseln, så att askan hven om öronen på dem. Men Hans gjorde sig till en räf, bet hufvudet af tuppen, och så var det ute med Bonde Väderskägg.
