du.” — ”Gud tröste mig för dig, du är allt för liten, din stackare,” svarade hustrun; ”det går aldrig an;” men det halp icke, pojkvasken tiggde och bad så länge, tills han fick några gamla klädtrasor och ett litet matknyte, och dermed vandrade han manhaftigt ut i verlden för att söka upp tvillingbrodern sin. Då nu den yngste hade gått en stund, fick han sigte på sin bror ett stycke framför sig; han ropade då till honom och bad honom stanna: ”vänt’ lite’ du,” sade han, ”du lägger ju i väg som om du gick för dagspenning; men du borde väl sett din yngste bror ändå, innan du drog ut i verlden.” Den äldre stannade då och såg sig om, och då den yngre hade hunnit fram till honom och omtalat hur det hängde ihop att han kunde vara hans bror, tillade han: ”Men låt oss nu sitta ned och se efter hvad mor har gett oss till matsäck,” och det gjorde de.
Då de sedan hade gått ett stycke, kommo de till en bäck, som flöt genom en grön äng; och der sade den yngre att de skulle ge hvarandra namn; ”efter vi måste skynda oss så, att vi inte fingo tid att göra det hemma, så få vi göra det här,” sade han. ”Hvad vill då du heta?” sporde den äldre. ”Jag vill heta Lillepys,” svarade den andre; än du, hvad vill du ha för namn?” — ”Jag vill heta kung Lilleput,” svarade den äldre. De döpte nu hvarandra och gingo vidare; men då de hade gått en stund, kommo de till en korsväg, och der kommo de öfverens om att skiljas och vika af hvar åt sitt håll. Det gjorde de; men de hade icke gått lång stund, så möttes de igen; de skildes då åter från hvarandra och togo hvar sin väg, men om en liten stund gick det på samma sätt; de möttes åter innan de visste ordet af, och alldeles så gick det äfven tredje gången. Då öfverenskommo de, att de skulle gå åt hvar sitt väderstreck, den ene åt öster och den andre åt vester. ”Men kommer du en gång riktigt i nöd
