den lilla gossen, som var i köket och bar ved och vatten åt köksan, till att skänka i skålarna vid bröllopsbordet. ”Ah, hvad skall du med den svarta trasungen här inne?” sade Riddar Röd; men prinsessan sade att honom ville hon ha att skänka i, honom och ingen annan, och slutligen fick hon då sin vilja fram; och sedan tillgick allt så som det var aftaladt mellan Lillepys och kungadottern: han spillde en droppe på Riddar Röds tallrik, men ingen på hennes, och hvarje gång blef Riddar Röd ond och slog till honom. Vid första slaget föllo traskläderna af Lillepys, som han hade haft på sig i köket, vid andra slaget föllo messingskläderna, och vid det tredje silfverklädnaden, så att han stod der i guldklädnaden så strålande och präktig, att det blänkte af honom. Då sade kungadottern: ”Skam få dig som slår min hjertanskär! Han har räddat mig, och honom vill jag ha!” Riddar Röd svor och förbannade sig på att han räddat henne; men så sade kungen: ”den som har räddat min dotter, har väl något bevis för sig.” Ja, Riddar Röd skyndade straxt efter sin näsduk med lungor och tungor uti, och Lillepys hemtade allt det guld och silfver och alla de dyrbarheter han hade tagit ifrån trollskeppet. ”Den som har så dyrbara saker af guld och silfver och diamanter,” sade kungen, ”han måste ha dräpt trollet; ty slikt står icke till att få hos någon annan;” och så blef Riddar Röd kastad i ormgården, och Lillepys skulle få prinsessan och halfva riket.
En dag gingo kungen och Lillepys och spatserade; så sporde Lillepys kungen, om han inte hade haft flera barn. ”Jo,” sade kungen, ”jag har haft en dotter till; men henne har trollet tagit, förty ingen var till hands, som kunde rädda henne. Nu skall du ha den ena dottern min; men kan du rädda den, som trollet har tagit, med, så skall du gerna få henne och det andra halfva riket också.” — ”Jag får väl pröfva på,” sade Lillepys; ”men
