sydde; men då hon fick se Lillepys, slog hon ihop händerna. ”Nå Gudskelof!” ropade hon, ”jag har inte sett en kristen menniska, sedan jag kom hit.” — ”Ja, jag kommer efter dig, jag,” sade Lillepys. ”Åh, mig får du nog inte,” sade kungadottern, ”det lyckas dig aldrig, det; får trollet se dig, så tar han lifvet af dig.” — ”Det var bra du talte om honom,” sade Lillepys, ”hvar är han månntro? det kunde vara roligt att få se honom.” Nu omtalade kungadottern, att trollet var ute för att få fatt på en, som kunde brygga hundra läster malt i en brygd, för det skulle bli gästabud hos trollet, och då förslog inte mindre. ”Det kan jag göra,” sade Lillepys. ”Ja, bara inte trollet vore så hastigt till sinnes, så jag kunde få tala om det för honom,” svarade prinsessan; ”men han är så argsint, att han sliter sönder dig med detsamma han kommer in, är jag rädd. Men jag får väl försöka hitta på något råd. Nu kan du gömma dig i alkoven här, så få vi se hur det går.” Ja, Lillepys gjorde så, och knapt hade han krupit in i alkoven och gömt sig, så kom trollet. ”Uff! här luktar kristen mans blod!” sade trollet. ”Ja, det flög en fågel öfver taket med kristen mans ben i näbben, och det släppte den ned igenom skorstenen,” svarade kungadottern; ”jag skyndade mig visst att få bort det, men det är väl det som det luktar af ändå.” — ”Ja, det är väl det,” sade trollet. Nu sporde prinsessan, om han hade fått fatt på någon, som kunde brygga hundra läster malt i en brygd. ”Nej, det är ingen som kan det,” sade trollet. ”För en liten stund sedan var en inne här, som sade att han kunde det,” sade kungadottern. ”Du är då alltid så klok du,” svarade trollet; ”hvarför lät du honom gå då? Du visste ju, att jag ville ha en slik en.” — ”Åh, jag lät honom just inte gå heller, jag,” sade kungadottern, ”men far är så hastig till sinnes, och så gömde jag honom i alkoven; om far inte skulle ha fått någon,
