emot honom; men den äldre, som var större och starkare, stötte undan systern och tog kung Lilleput om halsen och kysste honom; och så fick han henne, och Lillepys den yngre kungadottern. Då, må tro, der blef ett bröllop, och det så det hördes och spordes öfver sju kungariken.
59.
Det blåa bandet.
Det var en gång en fattig gumma, som hade varit
ute i bygden och tiggt. Hon hade med sig en liten pojke.
Då hon fått påsen full, strök hon norrut öfver heden och
skulle till sitt hem igen. Då de kommit ett stycke fram
på åsen, sågo de ett litet blått strumpeband, som låg på
oxvägen. Det bad gossen om han fick lof att taga. ”Nej,”
sade modren, ”det kan vara ett fanstyg med det,” och så
trugade hon gossen att följa sig. Då de kommit litet
längre upp, sade gossen, att han måste gå ett stycke från
vägen. Under tiden satte gumman sig på en timmerstock.
Men gossen blef länge borta; för då han hunnit så långt
in i skogen, att gumman icke kunde se honom, lopp han dit
der bandet låg, tog det och knöt om lifvet sitt; i och med
detsamma blef han så stark, att han tyckte sig kunna lyfta
hela bergstrakten.
Då han kom igen, var modren ond och frågade hvad han gjort så länge. ”Du är icke rädd om tiden, du,” sade hon, ”fastän det lider till qvällen. Du vet vi skola öfver bergåsen, innan det blir mörkt.” Så gingo de en stund, men då de väl kommit öfver åsen, blef gumman trött och ville lägga sig under en buske.
