att det icke alls var någon fara, så vida de icke skrattade, men om de gjorde det, skulle han genast ta lifvet af dem. Då konungen hörde det, förmanade han hoffolket och sade att de icke alls finge skratta. Men om en stund kom konungens tärna in och började le; i detsamma rusade björnen på henne och ref henne i stycken. Hoffolket började jämra sig och skepparen aldramest. ”Åh pytt,” sade kungen, ”det är bara att skaffa sig en tärna till; det är min sak och icke eder.”
Då de slutade, var det långt lidet på qvällen. ”Det är icke värdt du går ut med den nu, det är så sent,” sade kungen; ”den kan få ligga här i natt.” — ”Kanske den kan få ligga bakpå ugnen,” sade skepparen. ”Nej, den skall ha dynor och kuddar att ligga på,” sade kungen och tog fram en hel mängd. Skepparen fick ligga i ett rum intill. Vid midnattstid kom kungen med lykta och en stor nyckelknippa och ledde björnen med sig. Han gick den ena gången efter den andra genom dörrar och rum, trappor upp och trappor ned; tillsist kom han ut på en brygga, som låg vid sjelfva hafvet. Då tog konungen till att ruska och skaka på käppar och pinnar och drog den ena upp och den andra ned, tills det flöt upp ett litet hus; der hade han dottern sin, för han höll så mycket af henne och hade derföre hittat på detta gömställe, så att ingen skulle finna henne. Han lemnade björnen utanför dörren, medan han gick in och berättade om honom och hans lustiga dans. Hon sade sig vara så rädd, att hon icke tordes se på den. Men konungen lugnade henne och sade, att det icke var någon fara, bara hon icke skrattade. Derpå lockade han in björnen, som dansade och gjorde konster, men bäst det var, begynte prinsessans kammarjungfru att le. I detsamma sprang björnen fram och slet henne i stycken. Prinsessan jämrade sig och var mycket förskräckt.
”Åh pytt!” sade kungen, ”det är bara att byta om
