jag skall finna guldnycklarna mina, som jag har tappat.” — ”Det skall jag göra,” sade gossen.
Då han hade gått ett stycke väg, kom han till en stor, bred elf. Medan han stod och undrade huru han skulle komma öfver den, eller om han skulle gå längs med den, kom en gammal krokryggig man och frågade honom hvart han skulle hän. ”Jag skall till Draken af Djupanfärd, jag, om det bara funnes någon som kunde säga mig hvar jag skall finna honom.” — ”Det kan jag nog säga dig,” sade mannen, ”ty jag går här och sätter öfver dem som skola till honom; han bor straxt ofvanföre; bara du kommer upp på backen, så ser du slottet hans, och får du tala med honom, så kan du just fråga honom ifrån mig hur länge jag skall gå här och sätta folk öfver.” — ”Det skall jag göra,” sade gossen. Mannen tog honom på ryggen och bar honom öfver elfven, och då han hade kommit upp på backen, såg han slottet och gick in. Der var prinsessan ensam hemma. ”Men, käre vän, törs det komma kristet folk hit?” sade hon; ”ingen kristen människa har varit här sedan jag kom hit, och det är allt bäst att du ser till att komma härifrån igen så fort du kan, ty när Draken kommer hem, så luktar han dig med detsamma och mig gör han också olycklig.” — ”Nej,” sade gossen, ”jag kan icke gå förrän jag fått tre fjäll af stjerten på honom.” — ”Det får du aldrig,” sade prinsessan.
Men gossen ville icke gå; han ville vänta på Draken och få fjällen af stjerten och svar på frågorna. ”Ja, eftersom du är så styf, så får jag väl se till om jag kan hjelpa dig,” sade prinsessan; ”försök om du kan lyfta svärdet, som hänger på väggen der.” Nej, gossen kunde icke rubba det ur fläcken. ”Ja, så får du taga dig en klunk ur den här flaskan,” sade prinsessan. Då gossen hade suttit en stund, så skulle han till att pröfva igen;
