hon sagt sig god att sy upp hela väfven till skjortor på tjugufyra timmar. Ja, det gick alldeles på samma sätt som förut: flickan tordes icke säga att hon icke kunde sy; hon kom återigen upp på en kammare för sig sjelf, och der satt hon och gret och var bedröfvad. Men så kom der åter en gammal qyinna in till henne, som lofvade att sy åt henne, om flickan ville kalla henne moster på sin hedersdag. Det lofvade flickan mer än gerna, och sedan gjorde hon som qvinnan sade och lade sig att sofva. Om morgonen, då hon vaknade, fann hon väfven uppsydd till skjortor, liggande på bordet. Så vacker sömnad hade aldrig någon sett, och skjortorna voro märkta och fullt färdiga. Då drottningen fick se arbetet, blef hon så glad öfver sömnaden, att hon slog ihop händerna; ”ty så vacker söm har jag aldrig hvarken haft eller sett,” sade hon, och från den stunden höll hon flickan så kär som sitt eget barn.
”Om du vill ha prinsen, så skall du få honom,” sade hon till flickan, ”ty du behöfver aldrig lega bort någonting; du kan sy och spinna och väfva allting sjelf.” Som flickan var vacker och prinsen tyckte väl om henne, blef der straxt bröllop. Men bäst som prinsen hade satt sig till bröllopsbordet med henne, kom der en gammal ful käring in, med en lång näsa — den var visst tre alnar lång.
Då steg bruden upp och neg och sade: ”God dag, moster!” — ”Är det en moster till min brud?” sade prinsen. Ja, hon var visst det, hon. ”Ja, så får hon väl sätta sig med till bords då,” sade prinsen; men både han och de andra tyckte att hon var faslig att sitta till bords med.
Men rätt som det var, så kom der åter en gammal ful käring in; hon hade en rygg så tjock och bred, att hon med nätt nöd kunde komma in genom dörren. Straxt reste sig bruden upp och helsade: ”God dag, moster!”