icke,” sade gossen. ”Ja, det skall jag snart se,” och dermed gick han in i det rum, som gossen hade varit inne uti. ”Jo, du har varit der ändå,” sade han, ”och nu skall du mista lifvet.” Gossen gret och bad, och så slapp han då undan med lifvet; men dugtigt med stryk fick han. Då detta var öfverståndet, voro de lika goda vänner igen.
En tid derefter reste mannen åter bort; då skulle han vara borta i fjorton dagar, men först förbjöd han gossen att gå in i något af de rum han icke hade varit inne uti; ty det han hade varit inne uti, kunde han gerna gå in uti på nytt. Ja, det gick alldeles som förra gången, bara att gossen nu af höll sig i åtta dagar från att gå dit in. I det rummet såg han icke heller något annat än en hylla öfver dörren, med en kiselsten och en vattenkruka på. Det var just något att vara så rädd om också! tänkte gossen åter. Då mannen kom hem, frågade han om han hade varit inne i något af rummen. Nej, var det likt det, det hade gossen visst icke varit. ”Ja, det kan jag snart se,” sade mannen, och då han såg att han ändå hade varit derinne, sade han: ”Ja, nu skonar jag dig icke längre; nu skall du mista lifvet.” Men gossen gret och bad igen, och så slapp han åter med prygel, men det fick han då också så mycket han kunde tåla. Men då han blef frisk igen, lefde de lika godt som förut, och han och mannen voro lika goda vänner.
En tid derefter skulle mannen åter resa bort, och nu skulle han vara borta i tre veckor, och så förbjöd han gossen på nytt att gå in i det tredje rummet; om han gick in dit, kunde han så gerna bereda sig på att mista lifvet med detsamma. Efter förloppet af fjorton dagar kunde gossen icke motstå längre; han smög sig in dit; men han såg platt ingenting der inne, utom en lucka på golfvet. Då han lyfte på den och tittade ned, stod der en stor kopparkittel och puttrade och kokade der nere,
