68
15.
Dottern och styfdottern.
Det var en gång en man och en qvinna som hade gift
sig med hvarandra; de hade hvar sin dotter. Hustruns
dotter var håglös och lat och ville aldrig göra något, och
mannens dotter var flink och villig; men ändock kunde
hon aldrig göra styfmodern till lags, och både käringen
och dottern ville gerna vara henne qvitt. Så skulle de
en gång sitta vid brunnen och spinna begge två; dottern
skulle spinna lin, men styfdottern fick icke annat än blår.
”Du är då alltid så flink och så ferm, du,” sade dottern,
”men ändå är jag icke rädd att spinna i kapp med dig.”
Ja, så kommo de öfverens om, att den som tråden först
gick af för, hon skulle ner i brunnen. Rätt som det var
så gick tråden af för styfdottern, och så måste hon ner i
brunnen. Men då hon kom till botten, slog hon sig icke,
och rundt omkring sig såg hon icke annat än en vacker
grön äng.
Hon gick ett stycke fram på ängen och kom till en åker öfvertäckt med ris; den skulle hon öfver. ”Ack, trampa icke hårdt på mig, du,” sade risåkern, ”så skall jag hjelpa dig en annan gång, jag.” Hon gjorde sig så lätt som en fjäder och steg så försigtigt att hon nästan icke kom åt det en gång.
Derpå gick hon ett stycke till och kom till en ljusbrun ko, som gick med en mjölkstäfva på hornen; det var en stor vacker ko, och jufret stod så fullt och trindt. ”Ack var så snäll och mjölka mig, du,” sade kon, ”ty jag är så mjölkstinn; drick så mycket du vill och häll resten på klöfvama mina, så skall jag hjelpa dig igen,
