henne mjölka sig, och de hyarken stretade eller sparkade; de lyftade icke ett ben en gång.
Då trollkäringen såg henne komma in med mjölken, sade hon: ”Det har du icke sugit ur ditt eget bröst; men nu kan du taga denna svarta ullen och tvätta den hvit.” Detta visste då flickan slätt icke huru hon skulle kunna komma ut med, ty hon hade aldrig sett att någon kunnat tvätta svart ull hvit; men hon sade ingenting; hon tog ullen och gick ut till brunnen med den. Då sjöngo småfoglarna, att hon skulle taga ullen och lägga den i den stora byttan som stod der, så blef den nog hvit.
”Nej, nej,” sade trollkäringen, då hon kom in med ullen, ”dig vill jag icke ha qvar, du kan ju göra allting; du skulle reta lifvet ur mig till sist; det är bäst du får respass.”
Så satte käringen fram tre skrin, ett rödt, ett grönt och ett blått, och hon skulle få taga hvilket hon ville af dessa, och det skulle vara lönen hennes. Hon visste nu icke hvilket hon skulle taga, men småfoglarna sjöngo:
»Tag icke det gröna,
Tag icke det röda,
Men tag det blå.
Som vi ha satt
Tre kors uppå!«
Hon tog då det blå, såsom foglarna sjöngo. ”Tvi vale dig också,” sade trollkäringen, ”det skall du nog komma att umgälla.” Då flickan nu skulle gå, sköt trollkäringen en glödande jernstång efter henne; men hon sprang bakom dörren med detsamma och gömde sig, så att den icke träffade henne; ty småfoglarne hade sagt henne huru hon skulle bära sig åt. Hon gick nu så fort hon kunde; men då hon kom nära äppelträdet, hörde hon att det började rassla så på vägen; det var trollkäringen och
