Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


En tjäderlek i Holleia.

Från Tyristranden gingo vi en af de första dagarne i maj — det var långt innan jagtlagen utkläcktes — uppför bergssluttningen för att följande morgon vara med om en tjäderlek i Skärsjöbrinken, som hade namn om sig att vara den lämpligaste jagtmarken på dessa trakter. Vi voro fyra, min vän kaptenen, jag, en gammal skytt vid namn Per Sandaker från Sognedalen, och en rask gosse, som förde två koppel hundar; när tjäderskyttet var slutadt, skulle vi nämligen gå på harjagt. Nere i bygden var det full vår, men då vi kommo upp på åsen, låg snön djup i dälder och sänkningar. Aftonen var ännu rätt ljum, och fåglarne sjöngo sin vårsång i skogen. I närheten af Asksätern, der vi ämnade tillbringa natten, gingo vi upp på den för hvar och en i dessa skogar kringvandrande fågelskytt välbekanta Skärsjöbrinken, för att höra hvar fåglarne satte sig till natten. Då vi kommo dit upp och fingo fri utsigt, stod solen i nedgången och kastade sitt gyllne sken ofördunkladt upp i den ljusa himmelen. Men denna hvälfde sig icke öfver ett leende och vänligt landskap: mörka, ändlösa skogar och åsar, endast afbrutna af isbelagda skogssjöar och stora mossar, utbredde sig åt alla håll ända bort till horisonten.