Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
86
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

böss-skott än om det gält en salut. Nästa morgon spelade han lika muntert och lika falskt.»

«Lika gerna kunde man skjuta på en sten,» sade Per med den fullaste öfvertygelses afgörande tonvigt. «Jag kom inpå honom.» fortfor han, «en gång då han lekte på berghällarne här borta vid den lilla stockbron, alldeles midt i vägen till Skaug; och satt der inte så fullt med hönor omkring honom, att jag räknade sju stycken, och flera var det i skogen, för det pratade och sladdrade bakom hvar buske. Och de, som voro framme, rände rundt omkring honom och sträckte ut halsen, hukade sig ned och gjorde sig söta, men fågeln satt på berghällen och bröstade sig så styf och spansk som en grefve. Bäst det var, satte han upp stjärten, så den blef rund som ett hjul, vände på sig och släpade med vingarne nere vid benen och hoppade så högt i luften som så — ja, jag visste inte, att det var den gubben, jag, annars hade jag nog gifvit honom en smäll genast, innan han hade gjort sig hård, men jag tyckte det var roligt att se på. När han var som bäst i farten, kom det en annan tjäder farande — den var inte på långt när så stor — och kastade sig in i leken. Men då blef det ett lefverne, må ni tro! Gamlen reste upp stjärten, och skägget stod ut på honom som taggarne på en häckla, och så skar han med näbben, så det riktigt ryste i mig, och den andre, han svarade — han ville inte vara sämre, förstås. Men då rök Gamlen på honom, och då de slogo näbbarne och vingarne ihop, small det, så det brakade i skogen. Bäst det var