Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
89
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

«Då ska’ det inte finnas någon fågel i skogen, om man ska’ ge sig till att gå efter den,» svarade Per nästan förtörnad. «Ja, Gud bevars,» tillade han med en liten anstrykning af ironi, «vill kapten gå efter honom, så — jag spiller inte ett korn krut på honom. För det säger jag,» fortfor han trovärdigt, «att sådant spel har ingen hört. Och sådan fågel se’n! Det är det besynnerligaste djur man kan se. Han är inte skapad som en annan ordentlig tjäder, han är mest en half gång till så stor och väl det.»

«Ja, du har rätt, det är ett gammalt skrälle, som inte är vardt ett skott krut,» sade kaptenen. «Hans kött är visst lika segt och beskt som furuqvisten han spelar på. Emellertid skulle jag ändå önska få lifvet ur honom för att få ett slut på detta gyckelspel, hvarmed han så ofta har dragit oss vid näsan. Jag har flera gånger följt efter honom utan att få reda på spelet. Jag har också ett par gånger skjutit på honom, men på så långt håll, att det inte var stora utsigter att träffa. Det är visserligen en grof bock att skjuta två gånger på långt håll i tjäderskogen, det vet ni nog,» sade han, vändande sig till mig, «men den sista gången var det ingen annan råd, ty jag hörde den karnaljen Sara-Anders smyga sig efter fågeln på samma gång. Det är verkligen, som Per säger, en underlig fågel, den der gamla tjädern,» fortfor han, «men,» tillade han med en nick, som endast jag märkte och som antydde hans föresats att få Per Sandaker till att rycka fram med flera af sina historier, «när vi komma upp till sätern,