Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
101
EN TJÄDERLEK I HOLLEIA.

och hon såg inte annat än det klara vattnet, som glittrade och rann öfver stenarne. En tid derefter var det de började ta upp koppargrufvor i Skaugsmarken, och der var ett sådant larm och skjutande och dunder jämnt och ständigt, att det aldrig någonsin var fred. Sent en qväll hade Rönnau varit vid bäcken. Då mötte hon en stor grof karl på en stor svart häst. Han hade med sig en hel rad flyttlass och dref några flockar svin och andra kreatur.

«God qväll, Rönnau,» sa’ han, «nu flyttar jag.»

«Ja, jag ser det, far, men hvarför gör ni det?» frågade hon.

«Jo, de för’ ju ett så’nt väsen i grufvorna här, att det dunkar i skallen på mig. Det kan jag inte stå ut med längre, derför flyttar jag till bror min i Tinn i Thelemarken. Men hör du, Rönnau,» sa’ han, «hvarför ville du ha alla mina kökssaker den der gången, då du såg silfret i bäcken? Hade du nöjt dig med hvad du kunde ha burit i förklädet, hade du fått det.»

«Sedan den tiden,» sade Per, «har jag inte hört, att någon har sett någonting sådant här på trakten, antingen de nu ha flyttat eller de hålla sig gömda. Sådant der narrverk har inte makt till att visa sig nu, derför att folk inte tror på det, förstås.»

«Der säger du en större sanning än du själf vet, min käre Per,» utbrast kaptenen. «Personer, som gälla för att vara visare än både du och jag, säga precist det samma. Emellertid kan du nog ännu råka ut för troll.»