morgonen,» sade Per. «Nu dröjer det inte länge förr än det blir lif i skogen; vi få visst skynda oss litet.»
«Det är god tid, min käre Per,» sade kaptenen. «Tjädern spelar bäst på höjden mellan oss och Löndalsmyren, och jag tror inte det blir något af med spelet; det är för kallt.»
«Det blir blidare på morgonsidan,» svarade Per envist, «för det kommer fläktar från söder, och jag tror det blir muntert spel, eftersom det har varit så kallt de förra nätterna. I soluppgången blir visst spelet riktigt grant. Hör bara på morkullan, så krytt hon knispar och drar. Hon väntar vackert väder. Der bräker horsgöken[1] också. Det blir präktigt,» tillade han tvärsäkert.
Vi hörde morkullans egendomliga ljud, som liknar det upprepade qväkandet af en groda, åtföljdt af en skarpt skärande hvissling, som liknar ärlans qvitter, ehuru den är starkare; vi sågo i den nedgående månens svaga strålar den ena skuggan efter den andra af denna fågel fara öfver trädtopparne. Vi hörde horsgökens obehagliga bräkande läte, än nära, än aflägset, än högt upp i luften, än öfver oss och plötsligt, som det tycktes, alldeles vid våra öron, än på alla håll och kanter, utan att vi dock voro i stånd till att få sigte på fågeln. Hägerns vilda, genomträngande skri öfverröstade de öfriga fåglarnes, som dervid tycktes genombäfvas af förskräckelse, ty de tystnade plötsligt hvarje gång det ljöd, och en stillhet uppstod, som gjorde afbrottet dubbelt hemskt. Men nu uppstämde trädlärkan
