Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
123
MUMLE GÅSÄGG.

tänkte, att han skulle slippa någonsin se honom mera, om han fick honom dit.

Men Mumle begaf sig åstad; han tog med sig matsäcksrenseln och en riktigt knotig och qvistig furukubbe, en täljyxa, en kil och några torrvedsstickor samt den lilla springpojken i kungsgården.

Då han kom till sundet, gick elfven full af is och var så strid som en fors, men han tog fäste med fötterna i botten och vadade fram, så att han kom öfver till sist.

Då han hade värmt upp sig och fått sig litet till lifs, ville han sofva, men det dröjde icke länge, förr än der blef ett sådant brak och larm, som om de hade vändt upp och ned på hela slottet. Dörren for upp på vid gafvel, och han såg ingenting annat än en gapande käft, från tröskeln upp till dörrbjelken.

«Der har du en munsbit, smaka på den!» sade Mumle och kastade springpojken in i gapet. «Låt mig nu se hvad du är för en, — kanske det är en gammal bekant?»

Så var det också; ty det var Gamle-Erik som var ute. De togo sig för att spela kort, han ville väl försöka att förtjena igen något af landskylden, som Mumle hade pockat sig till af mor hans, då han var ute på kraf för kungens räkning; men hur det gick, så var Mumle den som vann, för han satte kors på de bästa korten, och då han hade vunnit af honom allt hvad han hade på sig, måste Gamle-Erik ge Mumle af det guld och silfver som fans på slottet.