Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
138
BERTHE TUPPENHAUGS BERÄTTELSER.

hvem du har lärt konsten af, det var väl en skicklig signe-gubbe?»

«Jo, det må han tro, det var en riktig signe-gubbe, det: det var morbror Mads i Hurdalen,» svarade hon. «Han kunde både signa och trådmäta och bota för vred och värk och stämma blod och stöpa och göra igen, och det var inte fritt för att han kunde trolla litet och göra ondt också. Han har lärt mig. Men så klok han var, så kunde han inte akta sig sjelf för trolltyg likafullt.»

«Huru så? Trollades det mot honom då? Blef han förgjord?» frågade jag.

«Nej, det blef han då inte,» svarade Berthe, »men det hände honom någonting, och sedan var han alldeles som trollspottad, ja, han var förhexad under långliga tider. Studenten tror väl inte att d’ä’ sant,» sade hon med ett forskande ögonkast, «men det var morbror min, och jag hört honom berätta det och svärja på att det var sant, öfver hundrade gånger.«

«Morbror Mads bodde på Knae i Hurdalen. Han var ofta ute i fjällen och högg ved och timmer, och när han var ute, hade han alltid för sed att ligga der också; han bygde sig en granrishydda, gjorde upp en eld framför, och der låg han och sof om natten. En gång var han så der ute i skogen, han och två till: rätt som han hade huggit ned en stor stock och satt och hvilade sig litet, kom ett garnnystan trillande ned öfver en flat berghäll rakt fram till hans fötter. Han tyckte det var underligt, inte tordes han ta upp det, och det hade nog varit bäst för honom, om han aldrig