lyckligt blef förd i land och befans vara en vacker purpurfläckig fisk af den förmodade storleken.
Jag fortsatte att fiska på vestra stranden ned efter elfven, men endast småforeller nappade på mina flugor, och ett dussin var hela bytet. — Då jag kom till Brækkesågen, var himlen mulen; det var redan tämligen mörkt, endast vid horizontens nordvestra rand stod en äppelgrön strimma, som kastade ett dämpadt ljus på qvarndammens stilla yta. Jag gick ut på timmerflotten och gjorde några kast, men med föga framgång. Icke en fläkt rörde sig; vindarne tycktes ha gått till hvila, och endast mina flugor åstadkommo någon rörelse i det blanka vattnet.
En halfvuxen gosse, som stod bakom mig uppe på backen, rådde mig att «harfva med flödt»[1] — en hel knippa med mask, som på kroken stötvis drages fram öfver vattenytan — och erbjöd sig att skaffa bete. Jag följde hans råd, och försöket lyckades öfver förväntan, ty en forell på ett par marker bet strax på kroken och blef icke utan svårighet uppdragen på den obeqväma bryggan. Men dermed var det också slut; icke ett napp kunde vidare skönjas, ingen fisk krusade vattnet i den stilla dammen, endast flädermössen, som blixtsnabbt fladdrade af och an i luften, frambragte ibland, då de sköto ned efter insekterna, vattrade ringar, som utbredde sig öfver den blanka ytan.
Framför mig låg sågens inre, klart upplyst af en lågande spiseleld. Den var i full gång; men dess hjul,
- ↑ Ett egendomligt sätt att meta, som användes efter mörkrets inbrott.
