pekade med fingret och räknade dem om igen, men det var icke borta så mycket som en harunge en gång. «Det var något till gosse, det!» sade prinsessan.
Dagen derpå drog han till skogs och skulle valla igen, men bäst han låg och latade sig i en smultronbacke, skickade de kammarjungfrun i kungsgården bort till honom, för att hon skulle få reda på huru det gick till, att han var karl till att valla kungens harar så väl.
Han tog fram och visade henne pipan, och så blåste han i den ena ändan, så att de foro som en vind bort öfver alla berg och backar, och så blåste han i den andra, så att de kommo trafvande tillbaka till honom och stälde upp sig i led och linie igen.
Det var en rar pipa, tyckte kammarjungfrun; hon skulle gerna vilja ge hundra daler för den, om han ville sälja den, sade hon.
«Ja, det är något till pipa,» sade Esben Askepilt; för pengar var den inte till salu, men ville hon ge honom de hundra dalerna och en kyss för hvar daler, så skulle hon få den, sade han.
Ja bevars, det skulle hon gerna göra; hon skulle gerna ge honom två för hvar daler och tack till.
Så fick hon pipan; men då hon kom fram till kungsgården, var pipan borta, ty Esben Askepilt hade önskat den till sig igen, och då det led till qvälls, kom han hem med sina harar som med en annan fårflock, och hur kungen räknade och pekade och räknade om igen, så halp det icke, ty der fattades icke så mycket som ett hår.
