prinsessan, huruledes hon kom till honom och kysste honom så flitigt för pipan, der ingen såg eller hörde det borta i skogen — «jag måste ljuga ihop något, om karet ska’ bli fullt» — sade Esben Askepilt; — så berättade han om drottningen, hur snål hon var på skillingen och hur slösaktig på smällkyssar — «jag måste ljuga ihop något, om karet ska’ bli fullt,» sade Esben Askepilt.
«Nu tycker jag det är tämligen fullt, jag,» sade drottningen.
«Visst inte,» sade kungen.
Så gaf han sig till att tala om, att kungen kom till honom, och om den hvita märren, som gick nere i myren, — och om han ville ha pipan, så fick han . . . — «ja, med förlof, jag måste ljuga ihop något, om karet ska’ bli fullt,» sade Esben Askepilt.
«Håll, håll, det är fullt, pojke!» sade kungen; «ser du inte att det svämmar öfver brädden på bryggekaret?»
Så tyckte kungen och drottningen, att det var bäst han fick prinsessan och halfva riket, — det var ingen annan råd.
«Det var något till pipa, det,» sade Esben Askepilt.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 243 i filen Norska folksagor och huldre-sägner.djvu. |
