får fattas — och kasta ut den ena famnen, trä för trä, när den första sjön kommer, och den andra famnen, trä för trä, när den andra kommer, och den tredje famnen, trä för trä, när den tredje kommer, då ä’ det ute med oss.»
«Ja, det är sant, syster, då ä’ det ute med oss! då ä’ det ute med oss!» sade styrmanshustrurna, «men d ä’ det ingen som vet!» ropade de och skrattade högt, och då de hade gjort det, flögo de upp genom storluckan och skreko och kraxade som tre korpar.
Då de skulle segla, ville pojken för själ och pina inte vara med; allt hvad skepparen talade vid honom och gaf honom stora löften, så hjelpte det icke, han ville inte vara med på några vilkor. Slutligen frågade de om han var rädd, eftersom det led på hösten, och hellre ville sitta i spiselvrån bakom mors kjortel. Nej, sade pojken, det var han inte, och han trodde inte att de någonsin hade sett sådana landtkrabbefasoner hos honom; det skulle han också visa dem, för nu ville han fara med, men det gjorde han som vilkor, att det skulle köpas tre fullmåliga famnar björkved och att han på en viss bestämd dag fick kommendera som om han sjelf vore skeppare. Skepparen frågade hvad det skulle vara för tokeri och om han hade hört att en jungman någonsin hade blifvit ombetrodd att föra kommando på ett fartyg. Men pojken svarade att det brydde han sig inte om; ville de inte köpa tre famnar björkved och lyda honom, som om han vore kapten, en enda dag — dagen skulle både skepparen och manskapet
