Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
210
MAKRILLDRAG.

kommando, och de skrattade inte längre åt honom, utan kastade ut björkveden, trä för trä. Då det sista gick, hörde de ett stönande liksom af en, som ligger och dras med döden, och med det samma var stormbyn förbi.

«Gud ske lof!» sade manskapet. — «Det skall jag säga och stå fast vid inför rederiet, att du har frälst fartyg och last,» sade skepparen.

«Ja, det var nog bra, men d’ä’ inte slut än,» sade gossen, «han kommer snart värre,» och han kommenderade dem till att beslå hvar klut, så när som på en lapp af det stora mersseglet. Den andra byn kom ännu hårdare än den första, och den blef så stark och hård, att manskapet rentaf förskräcktes. Då den var som hårdast, sade pojken att de skulle kasta den andra vedfamnen öfver bord, och det gjorde de; de kastade den trä för trä och aktade sig för att ta något af den tredje. Då det sista trät gick, hörde de ett djupt stönande igen, och så stillnade det af. «Nu ha vi en dust qvar, och den blir den värsta,» sade gossen och kommenderade hvar man att vara på sin post, och skutan gick bara för tackel och tåg. Den sista byn kom värre än bägge de föregående: skutan krängde, så de trodde den aldrig skulle resa sig mera, och sjöarne slogo öfver däck och skans. Men pojken kommenderade dem till att kasta ut den sista vedfamnen, trä för trä, och inte två i sender. Då det sista trät gick öfver bord, hörde de ett djupt stönande liksom af en som dör en svår död, och då det stillnade af, var sjön färgad med blod så långt de kunde se.