Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
18
EN GAMMALDAGS JULAFTON.

en enda familj, som jag kunde sluta mig till. De båda gamla mamseller, som jag hyrde af, voro visserligen snälla och välmenande menniskor, och de hade omsorgsfullt tagit vård om mig i början af min sjukdom. Men dessa fruntimmers hela sätt att vara var allt för gammaldags för att riktigt falla i ungdomens smak. Deras tankar gingo helst tillbaka till det förflutna, och när de, som ofta hände, berättade mig historier om staden och dess förhållanden, påminte det såväl genom innehållet som den naiva uppfattningen om en svunnen tid. Med detta mina värdinnors gammalmodiga väsen stod äfven det hus, de bebodde, i full öfverensstämmelse. Det var en af dessa gamla gårdar vid Tullhusgatan med djupa fönster, långa korridorer och trappor, der ständig skymning rådde, och mörka rum och vindar, der man ovilkorligen måste tänka på tomtar och spöken. Dertill kom, att deras umgängeskrets var mycket fåtalig, ty utom en gift syster kom ingen och besökte dem utom ett par tråkiga fruar. Det enda upplifvande var en vacker systerdotter och några glada, lifliga brorsbarn, för hvilka jag alltid måste berätta sagor och tomthistorier.

jag sökte förströ mig i min ensamhet och min nedslagna sinnesstämning genom att se på alla de många menniskor, som gingo upp och ned på gatan i snöyra och blåst med rödblåa näsor och halfslutna ögon. Det började roa mig att betrakta det lif och den brådska, som rådde i apoteket midtemot: dörren stod icke igen ett ögonblick, tjenstfolk och bönder strömmade in och