Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/289

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
237
enkans son.

in i en af kamrarne. Han såg rundt omkring, men upptäckte ingenting, utom en hylla öfver dörren, på hvilken låg en hagtornskäpp. Det var just någonting att förbjuda mig så strängt att se! tänkte gossen. Då de åtta dagarne voro förbi, kom mannen hem igen. «Du har väl inte varit inne i något af rummen?» sade han. «Nej, det har jag visst inte,» sade gossen. «Ja, det skall jag snart se,» och dermed gick han in i det rum, som gossen hade varit inne i. «Jo du har varit der ändå,» sade han, «och nu skall du mista lifvet.» Gossen grät och bad, och så slapp han då undan med lifvet; men dugtigt med stryk fick han. Då det var öfverståndet, voro de lika goda vänner igen.

En tid derefter reste mannen återigen bort; då skulle han vara borta i fjorton dagar, men först förbjöd han gossen att gå in i något af de rum han icke hade varit inne i; det han hade varit inne i, kunde han gerna gå in i om igen. Ja, det gick alldeles som förra gången, utom att gossen nu höll sig i åtta dagar från att gå dit in. I det rummet såg han icke heller något annat än en hylla öfver dörren med en gråsten och en vattenkruka på. Det var just något att vara så rädd om! tänkte gossen åter. Då mannen kom hem, frågade han om han hade varit inne i något af rummen. Nej, var det likt det, det hade gossen visst inte varit. «Ja, det skall jag snart se,» sade mannen, och då han såg att han ändå hade varit derinne, sade han: «Nej, nu skonar jag dig inte längre; nu skall du mista lifvet.» Men gossen grät och bad igen, och så