Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/292

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240
enkans son.

Då gossen väl hade kommit upp på hästen, bar det i väg, så att han icke visste huru han kom fram. När han nu hade ridit en stund, sade hästen. «Jag tycker jag hör buller; se dig om! Kan du se något?» — «Det kommer många, många efter oss, visst ett dussin,» sade gossen. «Det är trollet,» sade hästen, «nu kommer han med de sina.»

De redo ännu en stund, tills de som kommo efter började närma sig. «Kasta nu hagtornskäppen bak öfver axeln,» sade hästen, «men kasta den bra långt bort!» Det gjorde gossen, och i det samma växte der upp en stor tjock hagtornsskog. Så red gossen åter ett långt, långt stycke, medan trollet måste hem efter något att hugga sig igenom skogen med. Men om en stund sade hästen återigen: «Se dig om! Kan du se något nu?» — «Ja, en hel mängd,» sade gossen. «liksom en stor skara kyrkfolk,» — «Det är trollet; nu har han flera med sig. Kasta nu gråstenen, men kasta den bra långt bort!»

Med det samma gossen gjorde som hästen hade sagt, reste sig ett stort, stort berg bakom honom. Då måste trollet hem efter något att bryta sig igenom berget med, och medan trollet det gjorde, red gossen åter ett godt stycke framåt. Men så bad hästen honom återigen se sig om; och då såg han att det mylrade som en hel krigshär; de voro så blanka att det sken om dem. «Ja,» sade hästen, «det är trollet; nu har han alla de sina med sig. Slå nu ut vattenflaskan bakom dig, men akta dig väl, så att du inte spiller