Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
251
öster om solen och vester om månen.

En söndag kom hvitbjörnen och sade, att nu skulle de resa till hennes föräldrar. Ja, de reste och hon satt på hans rygg, och det gick både långt och länge; till sist kommo de till en stor hvit gård; der sprungo hennes syskon ute och lekte och der var så vackert, att det var en lust att se det. «Der bo föräldrarne dina,» sade hvitbjörnen, «men glöm inte det jag har sagt dig, annars gör du både dig och mig olyckliga.» Nej, kors, det skulle hon inte glömma, och då hon var kommen dit, så vände hvitbjörnen om igen.

Det blef sådan glädje, då hon kom in till föräldrarne, att det icke var någon hejd på det; de tyckte att de kunde icke fullt tacka henne för det hon hade gjort för dem; nu hade de det så bra, så bra, och alla sporde de henne, huru hon hade det, der hon var. Hon hade det godt och väl och hade allt hvad hon kunde önska sig, sade hon; hvad hon svarade för resten skall jag inte kunna säga, men jag tror inte de fingo någon riktig reda på det. Men så om eftermiddagen, då de hade spisat middag, gick det som hvitbjörnen hade sagt: modern ville tala med henne allena inne i kammaren. Men hon mindes hvad hvitbjörnen hade sagt och ville inte på några vilkor. »Det vi ha att tala om,» sade hon, «det hinna vi alltid med.» Men huru det gick, så öfvertalade modren henne till sist, och så måste hon säga, huru hon hade det. Hon sade då, att det alltid kom en menniska och lade sig hos henne, när hon hade släckt ljuset om aftonen, men honom fick hon aldrig se, för han var alltid borta, förr