Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
263
askepilten.

var det också tre bröder, som skulle försöka sin lycka. De två äldsta gingo då först, men det gick inte dem bättre än alla de öfriga. Så skulle Askepilten i väg, och han träffade prinsessan i ladugården. «God dag!» sade han, «och tack för sist.» — «God dag!» sade hon, «och tack sjelf för sist. Ni ha inte så stor ladugård ni som vi!» sade hon, «för när en vallare står i hvar sin ände och blåser på bockhorn, så kunna de inte höra hvarandra.» — «Jo då,» sade Askepilten, «vår är mycket större! för när en ko blir i-kalf i den ena ändan af den, så kalfvar hon inte förr än hon kommer till den andra.» — »Jaså,» sade prinsessan. «Ja, men ni ha inte så stor oxe ni som vi; der ser du den! när det sitter en på hvart horn, så nå de inte hvarandra med en mätstång.» — «Pytt!» sade Askepilten, «vi ha en oxe så stor, att när det sitter en på hvart horn och blåser i lur, så höra de inte hvarandra.» — «Jaså,» sade prinsessan, «Men ni ha inte så mycket mjölk ni som vi,» sade hon, «för vi mjölka i stora ämbar och bära in och slå i stora grytor och ysta stora ostar.» — «Åh, vi mjölka i stora kar och köra in och slå i stora bryggpannor och ysta ostar så stora som hus, och så ha vi en elgblack märr till att trampa ihop osten; men en gång så fölade hon i osten, och då vi hade ätit på den i sju år, träffade vi på en stor elgblack häst. Den skulle jag köra till qvarnen med en gång, då flög ryggen af på honom; men jag visste råd för det, jag tog en granbuske och satte i honom till rygg, och annan rygg hade han inte sedan, så länge