soffan med en bok i handen, medan värden sjelf hade tagit plats i det andra hörnet, fördjupad i funderingar öfver en packe af «de både sura och söta statsborgarne», som han kallar dem i sin afhandling, kallad «Försök till några välmenta patriotiska yttranden för fäderneslandets väl. För anspråkslöshetens skull af En Anonym».
Af det grundliga forskandet i denna hans idéers guldgrufva utkläcktes, som man väl kan förstå, mångahanda klyftiga förmenanden; att han sjelf åtminstone var öfverbevisad om deras förträfflighet, tycktes den knipsluga blick antyda, som han kastade till mig från sina gråa, blinkande ögon; ej heller var det någon brist på «välmenta patriotiska yttranden», om hvilkas halt den bäst kan döma, som har haft tillfälle att kasta en blick i nyssnämnda skrift eller i hans stora afhandling i manuskript om tionden. Men all denna visdom var förspild på mig; jag kunde den på mina fem fingrar, ty jag hörde den nu för femtielfte gången. Jag är inte utrustad med något englatålamod; men hvad skulle jag väl göra? Återtåget till mitt rum var afskuret; der skurades till helgen, det stod som i en rök. Efter att ha gjort några fåfänga försök att fördjupa mig i min bok, måste jag således låta mig dragas med af böljorna i min vän gårdsegarens vältalighets ström. Han var nu riktigt i farten; den gamla rödslitna skinnmössan hade han lagt bredvid sig i soffan och visade öppet sin skalliga panna och sina gråa hårs värdighet. Han blef allt ifrigare och ifrigare; han reste sig upp och fäktade med händerna, han gick af och an på golfvet med hastiga
