Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/351

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs


Torrveds-Hans, som fick kungadottern till att skratta.

Det var en gång en kung som hade en dotter, och hon var så fager, att hon var namnkunnig vidt och bredt för sin fägring; men hon var så allvarlig af sig, att hon aldrig kunde skratta, och dertill var hon så stor på, att hon sade nej till alla dem, som kommo och friade till henne, och inte ville hon ha någon, om de än voro aldrig så fina, antingen det var prinsar eller herremän. Kungen var led vid allt detta för längesedan och tyckte att hon kunde gifta sig, hon som andra; hon hade ingenting att vänta på; hon var gammal nog, och rikare blef hon heller inte, för halfva riket skulle hon ha, det var hennes mödernearf.

Så lät han lysa upp på kyrkbacken hastigt och lustigt, att den, som kunde få hans dotter att skratta, han skulle få henne och halfva kungariket. Men var det någon, som försökte och icke kunde få henne till det, så skulle de skära tre röda remmar ur hans rygg och strö salt i, och det är visst och sant, att det blef många trasiga ryggar i det kungariket. Der kom friare farande både från söder och norr och från östan och vestan, och trodde det var ingen konst att få en kungadotter till att skratta. Och fina karlar var det också

Asbjörnsen.19