Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
295
torrveds-hans.

hon nog komma ännu bättre i skratt-tagena!» sade han och gjorde en sväng bakom kungsgården med sitt följe.

Då de kommo förbi köket, stod dörren öppen, och köksan höll på att vispa gröten, men då hon fick se Torrveds-Hans och flocken, kom hon farande ut i dörren med kräklan i ena handen och en slef full af rykande gröt i den andra, och skrattade så hon skakade, och då hon fick se att smeden var med, slog hon sig på låret och gaf sig till att stormskratta. Men då hon hade skrattat ut riktigt, tyckte hon också att guldgåsen var så vacker, att hon måste klappa den.

«Torrveds-Hans, Torrveds-Hans!» skrek hon och kom springande efter med grötslefven i näfven, »får jag lof att klappa den vackra fågeln du har?»

«Låt henne hellre klappa mig,» sade smeden.

«Gerna!» sade Torrveds-Hans.

Men då köksan det hörde, blef hon mäkta vred. «Hvad är det du säger?» skrek hon och dref till smeden med grötslefven.

«Vill du vara med, så häng på!» sade Torrveds-Hans; så satt hon fast, hon också, och hur hon grälade och hur hon slet och ref, och så ursinnig hon var, så måste hon linka med. Men då de kommo utanför kungadotterns fönster, stod hon och väntade på dem, och då hon såg att de hade fått köksan med, både med grötslef och kräkla, brast hon ut i ett sådant gapskratt, att kungen måste stödja henne. Så fick Torrveds-Hans prinsessan och halfva kungariket, och bröllop höllo de så att det både hördes och spordes.