öppen, högländ furumo, der träden stodo i rader som smärta pelare och der marken klingade under mina steg. Vid kanten af denna mo sipprade en liten bäck, der al och gran åter sökte häfda sin plats, och på en liten grön fläck i sluttningen på andra sidan om denna bäck blossade och brann ett stort bål, som kastade ett rödt sken vidt och bredt mellan stammarne. Framför elden satt en mörk skepnad, som, derför att den befann sig mellan mig och den flammande brasan, tycktes vara af öfvernaturlig storlek. Krokskogens gamla röfvarehistorier flögo plötsligt genom mitt hufvud, och jag stod ett ögonblick i begrepp att springa min väg; men då jag fick syn på riskojan vid elden, de båda karlar, som sutto framför den, och de många yxor, som voro fasthuggna i stubben bredvid en fura, fick jag klart för mig, att det var timmerhuggare.
Den gamle talade; jag såg hans mörka skepnad röra läpparne; sin korta pipa höll han i handen, endast då och då förde han den till munnen för att med några starka drag hålla elden vid makt. Då jag närmade mig, var antingen historien slut, eller också blef den afbruten; ty han förde sin utgångna pipa ned till den glödande askan, rökte oafbrutet och tycktes uppmärksamt åhöra hvad en fjerde person, som nu kom till, hade att säga. Denne, som äfven måtte höra till sällskapet, ty han kom, utan mössa och endast klädd i en lång isländsk stickad tröja, med ett ämbar vatten från bäcken, var en lång, rödhårig räkel. Han såg förskrämd ut. Gubben hade vändt sig mot honom, och
