på Oppengårdens egor; snön var inte borta ännu. Men så skulle han te skogs och hugga och dra hem lite’ ved. Han gick opp på Hellingåsen der bortåt Aadalsvägen. Der hitta’ han på en torrfura och gaf sej te att hugga. Medan han högg på den, tyckte han de’ var torrfuror allt hvad han såg. Bäst som han stod och gapa’ och undra’ på det, kom der körande ett följe med elfva hästar, och alla va’ di gråa; han tyckte de’ såg ut som ett brudfölje.
«Hva’ ä’ ni för folk, som kommer farande den här vägen oppifrån åsen der?» säger han.
«Vi ä’ här bortifrån Östhalla, från Ulsnabben,» säger en af dem, «vi ska’ te Veiengården på hemkomstöl; den som åker främst, d’ä’ presten; di som åker efter honom ä’ brudparet och jag ä’ svärfadern; du kan få stå på medarne hos mej.»
Då de hade kommit ett stycke nedåt, så säger svärfadern: «Vill du ta emot de här båda säckarne och gå till Veiengården och mäta i två tunnor potatis, tills vi ska’ hem igen?» — «De’ kan jag väl göra,» sa’ far. Han stod bakpå, tills di kom te ett ställe, som han tyckte han kände igen. De’ var rakt norr om Kilebacken, der den gamla vårla’går’n stod; la’går’n var der inte, men en stor grann byggning, och der tog di in. Då kom de’ fram några framför farstubron och skulle fägna dem, och di ville fägna far också. Men han sa’: «nej tack, jag vill inte ha något,» sa’ han, «för jag har bara hvardagsbyxor på mej, jag kan inte hålla sällskap med så fint folk.» Då sa’ en af dem: «Låt den der gubben vara i fred, ta’ en häst och följ
