Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/388

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
320
EN SIGNEKÄRING.

tak i det klara solskenet, hoppade några beskäftiga mesar, medan en bofink satt i björkens topp och sjöng med full hals. Inne i den rökfylda ryggåsstugan var det skumt och otrefligt. En medelålders bondhustru med ett mycket vanligt och inskränkt utseende höll på att blåsa eld i några grenar och råa vedträd, som hon hade lagt under kaffepannan på den låga spiseln. Då detta omsider lyckades, reste hon sig upp, gnuggade rök och aska ur sina pinade ögon och sade:

«Folk säger att de tjenar te ingenting med den der stöpningen, för barnet har inte svek[1], säger di, utan d’ä’ en bortbyting; det var en skinnfällberedare här här om da’n och han sa’ det samma, för då han var liten, hade han sett en bortbyting i Ringbu, och den var lika mjuk i kroppen och lika ledlös som den här.»

Medan hon talade, hade hennes enfaldiga ansigte ett uttryck af bekymmer, som vittnade om, hvilket intryck skinnfällberedarens utsago hade gjort på hennes vidskepliga sinne.

Den hon stälde sitt tal till var en groflemmad qvinna, som tycktes närma sig sextiotalet. Hon var ovanligt högväxt, men då hon satt, föreföll hon tvärtom liten, och denna egenhet hade hon att tacka för att man till hennes namn, Gubjör, hade lagt öknamnet «Långlår». I det tatarefölje, hon hade flackat omkring med, kallades hon med andra namn. Grått hår stack fram under hucklet, som omgaf ett mörkt ansigte med buskiga ögonbryn och en lång, vid roten knölig näsa.

  1. Engelska sjukan, förorsakad af förhäxning.