Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/402

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
334
EN SIGNEKÄRING.

«Nej,» sa’ han, «nu ä’ jag så gammal som sju gånger det äldsta trädet i Lessjeskogen, men aldrig har jag sett en så’n stor kräkla i så liten gryta på Joramo.»

Då käringen såg det och hörde hvad han sa’, så behöfdes inte mer. Då visste rhon att det var en bortbyting, och då hon kom in igen, kröp han ihop borta i vaggan som en mask. Då börja’ hon bli svår mot’en, och om torsdags qvällen tog hon ut’en och piska’n duktigt på sophögen, och då gnistra’ och dåna’ det rundt omkring’na. Den andra torsdagsqvällen gick det likadant, men då hon tyckte han hade fått nog, så hörde hon att det sa’ liksom alldeles bredvid henne, och det kunde hon förstå var hennes eget barn:

«Hvar gång du slår Tjöstul Gautstigen, så slår di mej igen i berget.»

Men den tredje torsdagsqvällen gaf hon bortbytingen risbastu igen. Då kom der en käring flygande med en unge, som om hon hade eld efter sej.

«Ge hit Tjöstul, der har du igen din valp!» sa’ hon och kasta’ barnet te’na. Käringen räckte ut handen för att ta’ emot’et, och hon fick fatt i det ena benet; det höll hon qvar i hand. Men resten såg hon aldrig, så hårdt hade bergskäringen kastat.»

Under denna berättelse visade sig hos husmodern de omisskänligaste tecken till oro. Mot slutet blefvo de så tydliga att till och med berätterskan, som tycktes vara så gripen af sin egen skildring, blef uppmärksam derpå.