väl märke till hvad han sade, och alldeles riktigt, då han hade dukat af efter qvällsvarden, stirrade kolaren på honom, suckade djupt och sade: «Det var den andra». Nu skulle den tredje lägga märke till, huru han betedde sig den tredje dagen, och det gick värre och inte bättre; för när betjenten tog i dörren och skulle gå med koppar och tallrikar, så knäpte kolaren ihop händerna och sade: «Det var den tredje,» — och så suckade han så djupt, som om hjertat ville brista.
Han kom ut till kamraterna med andan i halsen och sade att det var uppenbart att presten visste det, och så gingo de in och gjorde knäfall för kolaren och tiggde och bådo, att han inte skulle säga, att det var de som hade tagit ringen; de skulle gerna ge honom hundra daler hvar, om han ville låta bli att bringa dem i olycka. Det lofvade han riktigt tvärsäkert; ingen af dem skulle komma i olycka, om han fick pengarne och ringen och en stor grötklimp. I den knådade han väl in ringen och lät sedan en af dem
