söndag, mina kära församlingsbor, så ska’ ni få höra på annat! — och dermed ä’ denna predikan slut.»
Allmogen tyckte det var en underlig prest, för en sådan predikan hade de aldrig hört; men så tänkte de, «han tör väl bli bättre, och blir han inte det, så blir det väl någon råd med honom.» Nästa söndag, då der var gudstjenst igen, var det så fullt med folk, som ville höra den nye presten, att det knapt fans rum för dem i kyrkan. Ja, han kom nu också och gick upp på predikstolen med det samma; der stod han en stund och sade inte ett ord, men så smälde han till med ens och ropade: «Hör du, gamla Bock-Brita, hvarför sitter du så långt bort i kyrkan?» — «Åh, jag har så trasiga skor, far,» sade hon. — «Nå du kunde väl ta’ dig ett gammalt soskinn och göra dig nya skor, så kunde du komma lika så långt fram i kyrkan du som de andra bondgummorna. — För resten så ska’ ni betänka, hvad för en väg ni går på; för jag ser, när ni kommer te kyrkan, så kommer somliga norrifrån och somliga söderifrån, och det samma ä’ det, när ni reser ifrån kyrkan igen; men ni stannar väl en gång, och då spörjes det hvad det blir af er. Ja, hvem vet, hvad det blir af oss allesammans? — Så skall jag lysa upp om en svart märr, som har kommit bort för gamla prestmor. Hon har hofskägg och hängman och mera sådant, som jag inte vill nämna på detta ställe. — Och så har jag ett hål på min gamla byxficka, det vet jag, men inte ni; men om någon har en lapp, som kunde passa till hålet, det vet hvarken ni eller jag.»
