Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/412

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
344
KOLAREN.

menigheten var församlad och han skulle till att predika för biskopen, smög han sig försigtigt upp på predikstolen och började lägga ut som han plägade; men då han hade hållit på en stund, tog han hårdare i, slog ut med armarne och ropade högt: «Fins här någon, som har något ondt eller någon ogerning på sitt samvete, så är det bäst att han lemnar detta ställe; ty i denna dag skall här ske ett fall, hvars make ingen har sett sedan verldens skapelse,» och dermed slog han till i predikstolen, så att det dånade, och predikstol och prest och hela surfven ramlade ned från kyrkväggen med ett brak, så att allmogen satte af ut ur kyrkan, som om den yttersta dagen stode för dörren.

Men nu sade biskopen till allmogen, att han undrade på, att menigheten kunde klaga öfver en prest, som hade sådana gåfvor på predikstolen och så mycken visdom, att han kunde förutsäga tillkommande ting. Han tyckte, att han minst borde vara prost, sade han, och det dröjde heller inte länge förr än han blef det. Det var således ingen annan råd än att de fingo dragas med honom.

Nu var det så, att konungen och drottningen der i landet inte hade några barn, men då kungen fick höra, att det kanske kunde komma ett, blef han nyfiken att få veta, om det skulle bli en arfvinge till land och rike, eller om det bara skulle bli en prinsessa. Så blefvo alla de lärde i landet sammankallade till slottet, för att de skulle säga, hvad det månde blifva. Men då det icke var någon af dem som kunde det, så