Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
39
MATHIAS SKYTTS HISTORIER.

som tillhörde Gjerdrums socken, skulle få sätta ut sina fågelgiller uppe i Solbergmarken; derefter fick jag till lifs historien om de nio björnarne, som Mathias påstod sig ha skjutit, hans resa till Hallingdal, då presten flyttade, och en mängd blott allt för sanna anmärkningar om huru illa och oförnuftigt Gjerdrumsborna foro fram med sin allmänning, och mycket mera, som jag nu ej kan minnas. Då vi kommo ut på gärdet, vid Asksätern, var länge sedan hvarje glimt af dagen förbi; endast månen, som just nu höjde sig öfver horisonten, kastade sitt svaga sken mellan trädtopparne. Då vi vandrade förbi den öfvergifna säterhyddan, gingo vi förmodligen öfver ett färskt harspår, ty hundarne började bli oroliga i kopplet.

«Nu gäller det om kopplet är starkt,» sade Mathias, som höll igen det bästa han kunde, »för här är inte allt som det skall vara.»

«Det kan du ha rätt i,» sade jag, «ty det är inte skjutljust; vore bara månen uppe öfver trädtopparne, skulle du snart få höra på ett riktigt dref.»

«Ja, det är nog möjligt,» fortfor han, i det han försigtigt såg sig om mot sätern, «men det säges, att huldran skall hålla till här vid den har tiden.»

«Jaså, har du kanske själf sett henne?»

«Nej, här har jag aldrig sett till henne,» sade han.

«Men hvar har du då sett henne, Mathias?» frågade jag nyfiken. «Du tror således säkert, att sådana underjordiska väsen finnas till, kan jag höra?»