Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Liten Åsa Gåsepiga.

Det var en gång en kung, som hade så många gäss, att han måste ha en flicka bara till att vakta dem; hon hette Åsa, och så kallade de henne Åsa Gåsepiga. Så var det en kungason från England, som skulle ut och fria; honom satte Åsa sig i vägen för. «Sitter du der du, liten Åsa?» sade kungasonen. «Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp, jag väntar kungasonen från England i dag,» sade liten Åsa. «Honom kan inte du vänta att få,» sade prinsen. — «Jo, skall jag ha honom, så får jag honom nog,» sade liten Åsa. Det sändes nu målare till alla land och riken, som skulle taga af de vackraste prinsessorna; dem ville prinsen ha att välja emellan. En af dem tyckte han så mycket om, att han reste efter henne och ville gifta sig med henne, och han var både glad och förnöjd, då han hade fått henne till käresta. Men så hade prinsen en sten med sig, som han lade framför sin säng, och den visste allting; och då prinsessan kom, så sade Åsa Gåsepiga henne, att om hon hade haft någon käraste förr, eller hon inte visste sig fri för något, som hon inte ville att prinsen skulle veta, så skulle hon inte stiga öfver stenen, som han hade framför sin säng, «för den säger honom allting om dig,» sade hon. Då prinsessan